Bockstensmannen pålades för att inte spöka
Bockstensmannen var pålad ner i mossen med tre pålar: en ekpåle och två björkpålar. Ekpålen som var slagen genom hjärtat är helt bevarad, men av de två björkpålarna som var slagna genom kroppen, är endast några mindre delar kvar. Syftet med pålningen var att hindra den döde från att ”gå igen”, det vill säga att bli ett spöke.
Bockstensmannen var placerad med ryggsidan upp och ansiktet vänt nedåt i mossen. Vid jordbegravning har människor sedan urminnes tider begravts med ansiktet uppåt. Att placera Bockstensmannen med ansiktet vänt nedåt visar att man förnedrade honom.
För att hitta ett rimligt motiv till varför Bockstensmannen dog och blev pålad, får vi vända oss till sägnerna. Pålning beskrivs där som en kollektiv handling, alltså något flera människor gjorde tillsammans. Enligt sägnerna var de som pålades grymma och onda personer, människor med makt som de missbrukade, trolldomskunniga, självmördare eller brottslingar.
I nordvästra Europa har det hittats många döda människor i mossar. De flesta fynden är gjorda i samband med torvtäkt under 1800- och 1900-talen. Det är syrorna (humussyror) i torvmossarna som bevarat människor, textil, trä och läder under årtusenden.
Många av dessa människor blev nedlagda som offer till högre makter under forntiden. De mest kända fynden finns i Danmark: Grauballemannen på Moesgård museum i Århus och Tollundmannen på Silkeborg museum. På grund av syrornas sammansättning och ph-värdet i mossarna där de låg har huden bevarats, men hos Bockstensmannen är det kläderna som finns kvar. För alla tre fynden har humussyrorna gett en rödbrun nyans på hår, hud och textilier.
Genom fynden får vi information om hur dåtidens människor klädde sig , vad de åt och hur de levde.
